Månadens djur

2014 April


AFRIKANSK BUFFEL

Den AFRIKANSKA BUFFELN tillhör de partåiga hovdjuren. Den lever över hela den afrikanska
kontinenten söder om Sahara. Den kallas också kafferbuffel, ett namn som numera undviks
eftersom ordet kaffer förr användes i en nedsättande mening gentemot en viss folkgrupp.
Buffeln är ett slidhornsdjur och nära släkt till tamboskapen.  
    

Afrikansk buffel


Den afrikanska buffeln förekommer i en rad olika miljöer, både i skogar och på slätter och savanner.
Den finns i områden på havsnivå och i miljöer på över 3000 meters höjd. Det är egentligen bara rena
ökenområden som djuret undviker. Flest djur lever där det finns bra tillgång till vatten, buskig terräng
för skydd och gott om gräs till föda.

    

Den afrikanska buffeln föredrar vattenrika gräsområden.


Vattnet är livsviktigt för buffeln, inte bara för att dricka utan också för gyttjebad som skydd mot
insekter och värme. Djuren kan ägna timmar åt att vältra sig i gyttjiga vattensamlingar. Hjordarna
kan vandra flera mil mellan olika platser för att tillfredsställa sitt födo- och vattenbehov. Matsmält-
ningen är mycket effektiv och tillåter att även gammalt gräs är möjligt att utnyttja.

    

Gyttjebad är en väsentlig del av buffelns vardag.


Buffeln ägnar större delen åt att äta och idissla och kan komplettera gräsätandet med löv, knoppar
och kvistar. Buffeln bidrar med sin del i ekosystemet genom att beta av gröna skott vilket
stimulerar återväxten.

    

Även buskvegetation ingår i buffelns meny.


Den afrikanska buffeln ingår i Afrikas Big Five och har ett rykte om sig att vara det allra farligaste
djuret av alla på kontinenten. Det gäller dock mer i förhållande till jägare än till människor i allmän-
het. Det är mest som sårat eller skadat som buffeln kan anfalla människor.

    

För turister är mötet med buffeln oftast ofarligt.


Det är istället rovdjuren som kan frukta de massiva hornen. Den blåsvarta bjässen, som i sakta mak
vandrar mellan grässlätter och skuggiga trädområden på savannerna, har ett massivt pansar av horn
som täcker pannan. Både hanar och honor har horn, som på de stora tjurarna kan ha en bredd
på upp till tre meter.

    

Hornen på en fullvuxen afrikansk buffel är ett avskräckande vapen.


Också lejon kan få sätta livet till när de försöker riva en fullvuxen buffeltjur. I första hand ger sig dock
rovdjuren på de små kalvarna. En annan fiende är krokodilen, som kan utnyttja buffelns sårbarhet när
den ligger och vältrar sig i dy vid en flod eller sjöstrand.
    

Trots skillnaderna i storlek kan lejonet gå segrande ur en kamp på liv och död.


I vissa områden har lejon specialiserat sig på att slå bufflar och lika ofta som bufflarna lyckats bilda
front och jaga bort rovdjuren, lika ofta faller de offer för en erfaren lejonflock som tvingar ner sitt
byte efter en intensiv kamp.
    

Lejonet är buffelns huvudfiende – ständigt på spaning efter köttet.


Även om hornen är ett effektivt försvarsvapen är dess vanligaste användning dock inom hjorden.
De utgör det viktigaste skyddet när tjurarna drabbar samman i rituella dueller om positioner
i hjordens hierarki. Buffeln lever i hjordar på ett par hundra upp till ett par tusen djur, där varje
enhet leds av en äldre ko. Tjurar som drivs bort av hjorden bildar ofta ungkarlsgrupper.

 


Hanarna kan mäta sina krafter i intensiva dueller.


Parningen kan ske när som helst på året. Dräktighetstiden är nästan ett år. De nyfödda kalvarna
väger ca 50 kg när de föds och följer modern i ungefär ett år även om de kan börja beta efter
ca ett halvt år. Det är ovanligt att mer än en kalv föds åt gången. Buffelns livslängd beräknas till
mellan 20 och 25 år.

 


Diande kalvar följer modern och skyddas av flocken när så behövs.


Den afrikanska buffeln är ett påfallande tystlåtet djur. Det är nästan bara ungdjuren som bräker när
de vill påkalla uppmärksamhet. Honorna har ett diskret råmande när de söker kalvarna medan hanarna
bara hörs genom fnysningar när de är hotade eller går till anfall mot någon fiende. Däremot är de
väldiga dånen mäktiga, när en hjord på hundratals djur galopperar i flykt.

  


 Stora flockar eller hjordar kan frambringa ett mäktigt ljud när de förflyttar sig.


För en safariturist är ett möte med en buffelflock också ofta en insikt om det genialiskt utvecklade
samspelet mellan olika djur på den afrikanska kontinenten. Mycket ofta får man se hur röd- eller
gulnäbbade oxhackare rör sig över buffelns kropp för att leta parasiter och fästingar. De hjälper
därmed till att förhindra infektioner och dessutom kan fåglarna ge varningsljud om något rovdjur
upptäcks i närheten.

  


En vanlig syn är oxhackarnas samspel med den afrikanska buffeln. 

 

SVENSKT NAMN  ENGELSKT NAMN   VETENSKAPLIGT NAMN
Afrikansk buffel African Buffalo Syncerus caffer