Månadens djur

2013 Juli

 

ELEFANT

ELEFANTEN är jordens största landdäggdjur. Den har inga egentliga fiender i djurvärlden men är
ändå hotad. Den kräver enorma landytor för sina vandringar och för att tillfredsställa näringsbehov.
Stora områden med fällda träd och nedtrampad vegetation har lett till att organiserad avskjutning
blivit nödvändig på många håll. Elefanten finns i nästan alla miljöer från öppna savanner till bergs-
skogar. Den livnär sig uteslutande på gräs, kvistar, blad, rötter, bark och frukter. En fullvuxen hane
kräver föda på 90 till 270 kg och 200-300 liter vatten varje dag.

   

Blad och kvistar är elefantens huvudföda.


Elefantens rörelser är avspända och energibesparande och trots en vikt på drygt 6 ton kan den röra
sig närmast ljudlöst. De elastiskt utformade fötterna fungerar nästan som gummiskor.

 

Elefanten rör sig ljudlöst över savannen.


Hanar är normalt större än honor. Betarna är förlängda framtänder i överkäken och kan ha en längd
på över tre meter med en vikt på 20-50 kg vardera. Både hanar och honor utvecklar synliga betar
efter drygt ett år, men kan också sakna dem helt.

 

Elefantens betar kan bli över tre meter långa. 


Snabeln är elefantens universalredskap. Den kan bli över två meter lång och är egentligen en utdragen
nos. Den används för social kontakt, för lukt och kommunikation, för rengöring och svalka, för att bära
och röja, för att äta och dricka. Den känsliga muskelrika spetsen används som en motsvarighet till
människans finger mot tummen.

 

 Snabeln är elefantens universalredskap när det gäller att skaffa föda.

 

Elefantens livslängd avgörs inte bara av skickligheten med snabeln utan också av dess sex tänder.
Mjölktänderna ersätts av tre kindtänder, av vilka bara en åt gången i varje käkhalva är i bruk. När
en tand slitits ut förskjuts tanden intill och tar dess plats. När den sista tanden är borta dör elefan-
ten - om inte av något annat - av svält. En elefants ålder uppgår till 50-65 år. Elefanten blir köns-
mogen vid 12-14 års ålder (honan vid åtta år) och föder sedan i regel en unge vart tredje-fjärde år.
Dräktighetstiden är 22 månader. Den nyfödda kalven väger 80-100 kg och är ungefär en meter hög.

 

De nyfödda elefantungarna håller sig tätt intill mamman. 


Elefanten anses höra till de mest intelligenta däggdjuren. Hjärnan är dock - trots det stora huvudet -
bara fyra gånger större än människans och väger upp till fem kg. Elefanterna är mycket sociala och
rör sig oftast i hjordar på 10-20 djur, men hjordar på ända upp till 1000 djur har observerats. Hjorden
leds vanligtvis av den äldsta honan och består oftast av andra honor och ungar. När fara hotar drar
sig djuren samman runt de yngsta, som är de enda som större rovdjur vågar sig på. Ett fenomen som
ännu inte fått någon bra förklaring är elefantens beteende inför stupade släktingar. Den döda kroppen
kan ibland täckas över med gräs och löv och hjorden tycks försöka flytta kroppen eller hjälpa den upp.
Elefanten har dålig syn men excellent luktsinne och välutvecklad hörsel. Öronen har också andra funk-
tioner. Genom viftningar sänks kroppstemperaturen eftersom de är mycket rika på blodkärl.

 

Elefantens syn är begränsad och dålig.

 

Det är också med viftande öron som elefanten skräms. När den är på attack ligger öronen tätt utmed
kroppen. I det ekologiska systemet medverkar elefanten genom skövlad skog och nedtrampad vegetation
till att ge andra arter möjlighet att komma åt sin föda. Akaciornas fruktbaljor passerar magen och
planteras genom spillningen någon annanstans. Andra delar av födan passerar magsystemet snabbt.
Genom att konsumtionen är så stor är det bara de mest näringsrika delarna som tillvaratas och
resten kan bli föda åt andra djur.


Med viftande öron markerar elefanten irritation inför en attack.

Liksom många andra av savannens djur använder elefanten jord och lera för att skydda sig mot den solen.
Med stor skicklighet kastar den upp sanden över ryggen med hjälp av snabeln eller vältrar sig i lervatten
för att få extra skydd mot hetta och insekter.


När elefanten duschat sig med sand kan den få en helt ny färg. Här en hjord på vandring i Tsavo.

Som en följd av safariturismen är det sällan elefanterna går till attack mot besökare på savannerna.
De har vant sig vid att safaribilarna inte utgör något hot och ignorerar dem oftast. Ibland kan det dock
hända att de passerar alldeles intill bilarna.

 


Om en elefant är tillräckligt nära en safariresenär skickar den ut snabeln för att lukta.

I vissa områden, t ex vid Mount Kenya, kan man finna en skogslevande variant . Den är mindre, har
rundare öron och lever ofta i små flockar istället för i hjordar.

SVENSKT NAMN  ENGELSKT NAMN   VETENSKAPLIGT NAMN
Elefant  African Elephant  Loxodonta africana 
Skogselefant  Forest Elephant  Loxodonta cyclotis