safaribok.se

Månadens djur

2013 November

NOSHÖRNING

I likhet med elefanten var NOSHÖRNINGEN ett tämligen ohotat djur i mer än sextio miljoner år
fram till människans ankomst på jorden. Det är de åtråvärda hornen som blivit noshörningens
egen fiende. Noshörningarnas parningsakt pågår ofta i mer än en halvtimme och har skapat myten
att djurets hornämnen har en sexuellt stimulerande inverkan även på människan. Det pulvriserade
hornet är också eftertraktat som medicin, främst i asiatiska länder. Efterfrågan på dolkskaft och
annat statusmarkerande hantverk, gjorda av hornen, ligger också bakom en hänsynslös tjuvjakt.

Hornen har blivit noshörningens egen fiende.

Under 1970-talet dödades 90% av noshörningarna i Kenya, Uganda och norra Tanzania i en ohämmad
jakt. Trots det ironiska faktum att hornen är uppbyggda av samma ämne som människans naglar
(keratin), har tjuvjakten inte kunnat stoppas. Ännu mer tragiskt är det faktum att om hornen togs
bort utan att djuret dödades, skulle de växa ut igen. En noshörning skulle under sin livstid (40-45 år)
producera kanske tre gånger mer hornmassa än den som motsvaras av tjuvjakten.

Hornen består av samma ämne som människans naglar – keratin.

Det finns två arter i Östafrika; SPETSNOSHÖRNING och TRUBBNOSHÖRNING. De benämns också svart
respektive vit, men detta har inte med färgen att göra. Det var ursprungligen genom en felöversättning
(från holländskans wijd = bred, bredkäftad) som den ena kom att kallas vit. För att skilja de båda åt
kallades den andra svart. Båda är skiffergrå under det damm de vanligen är täckta med.

Spetsnoshörning – med en spetsig mun.  

Trubbnoshörning – med en bred mun.  

De spjutliknande hornen är vapen både för anfall och till försvar. Noshörningen saknar egentliga fiender
inom djurvärlden. Den tillgodoser en del av sitt vätskebehov genom saftiga växter, men den är också
beroende av vatten och gyttjebad för att stå emot värme och insekter.

Ungarna får lära sig tidigt att gyttjebad är viktigt.

Huden kan vara upp till 6 cm tjock på den kropp som för ett mänskligt öga närmast verkar bepans-
rad. Luktsinnet och hörseln är god, medan synen är starkt nedsatt.

En noshörning i Ngorongoro. De öppna landskapen ger en viss säkerhet när synen är begränsad.  

Den svarta noshörningen eller spetsnoshörningen är den mindre av de två och också den ursprungliga.
De två hornen varierar kraftigt i storlek mellan olika individer. I genomsnitt är det främre 50 - 90 cm
och det bakre ungefär hälften. En fullvuxen hane kan väga över 1,5 ton och ha en mankhöjd på
ca 1,5 meter.

En spetsnoshörning med unge forcerar genom buskarna.

Den stora kroppen vilar på relativt korta ben men intrycket av klumpighet är skenbart. Med en för-
vånansvärd snabbhet kan djuret komma upp i en hastighet på 50 km/tim. Den svarta noshörningen
har en utdragen överläpp som är anpassad för att komma åt kvistar, knoppar och löv.

Det är ovanligt att noshörningar anfaller en safaribil men den skall aldrig underskattas.

Den vita noshörningen eller trubbnoshörningen lever i huvudsak enbart på gräs. Den har en bred mun
och längre huvud än spetsnoshörningen. Den väl anpassade munnen gör att den kan komma åt även
kort gräs när den betar. Den är också mer fredlig och socialt inriktad än spetsnoshörningen. Den rör
sig gärna i mindre flockar på upp till 12 djur eller i familjer på 2-5 djur.

En trubbnoshörning med unge vid Lake Nakuru i Kenya.

Honan är dräktig i 16 månader och föder bara en unge åt gången. När ungen blivit ungefär 3 år
stöts den bort av mamman och hon är beredd att bli befruktad igen.

En nyfödd unge diar mamman för att växa med minst ett kilo om dagen.

Den utrotningshotade trubbnoshörningen finns i huvudsak i Sydafrika och de få importerade grupper
som idag förekommer i Östafrika vaktas dag och natt. Risken för en total utrotning har varit över-
hängande, men genom särskilda skyddsåtgärder finns chans att den successivt kan öka i antal.

Överallt där vita noshörningen lever finns också bevakning.

En undergrupp av den vita noshörningen – nordlig trubbnoshörning – är mycket nära utrotning.
Eftersökningar att finna vilda exemplar har gjorts men utan framgång. De enda djur som finns är
fyra individer som står under dygnet-runt-bevakning i Ol Pejeta-reservatet i Kenya.