safaribok.se

Månadens djur

ORYX

ORYX är ett slidhornsdjur och tillhör underfamiljen gräsätande hästantiloper. Den har mycket
långa och spetsiga horn, bland de längsta bland världens antiloper.
    

Det är inte svårt att förstå att denna antilop är omgiven av myter. När man ser den på avstånd
från sidan sammanfaller de spetsiga hornen exakt och den ser ut som en enhörning. Både hane
och hona har horn. Hanarnas är dock något längre och har något kortare avstånd från varandra
än honornas.

I en viss vinkel från sidan kan de båda hornen se ut som ett enda.

De meterlånga hornen är lika effektiva till försvar som till anfall. Hornens längd gör emellertid att
de är svåra att manövrera och inte särskilt effektiva som försvar. Precis som alla andra antiloper
väljer oryxen därför hellre att fly från ett anfallande rovdjur. Om det trots allt väljer en strid
kan hornen lätt slita upp djupa sår vid en träff på fienden. Mest används hornen vid de klassiska
kraftmätningarna mellan hanar som söker sin position i flocken för att imponera på honorna. 

Oryxens ansikte har en teckning som gör att den ser ut att vara täckt med en svartvit mask.
Det vita ansiktet har ett svart fält som löper ner från ögat över kinden samt ett svart område
i mitten av ansiktet. Hanarna kan ha en mankhöjd av 180 centimeter och väga nästan 200 kg.
Honorna är mindre med en mankhöjd ca 160 cm och en vikt på ungefär 160 kg.

Oryxen ses oftast i grupper om 10-12 djur men kan också bilda mycket stora flockar. Den lever
på varierad föda som gräs, plantor, rötter och lökar. Den kan leva flera månader utan vatten
trots att den huvudsakligen rör sig i extremt torra områden, vanligen halvöknar. Kroppstempera-
turer upp till 45 grader Celsius har uppmätts på vissa exemplar. En egenskap som underlättar är
att djuret inte svettas och kan därför tillgodogöra sig den vätska den fått genom växter och
tillfälliga vattenhål längre än t o m ökendjur som t ex kameler. 

Oryxen är i huvudsak stationär men under de hetaste perioderna kan den vandra långa sträckor
för att hitta vätskefyllda rotknölar, som de letar fram med ett välutvecklat luktsinne. Under
torrtiden kan den också söka sig till trädbevuxna savanner.

Fortplantningen varierar över hela året men det är inte ovanligt att honorna i en flock synkro-
niserar brunsten och föder sina föl ungefär vid samma tidpunkt. Dräktidhetstiden är ungefär
8 månader och vanligtvis föds enbart en kalv, som är beroende av mammans mjölk i 3-4 månader.
I samband med att ungarna föds brukar honan dra sig tillbaka under några veckor för att därefter
ansluta sig till flocken igen.
    

I Östafrika finns en huvudart i norra Kenya som kalla BEISA ORYX. Den har den skarpa teckningen
i ansiktet och en ljusbrun kropp med svarta och vita inslag på mage, ben och bakdel. Den huvud-
sakliga utbredningen finns i områden kring reservaten Samburu/Shaba och upp mot gränserna till
Etiopien och Somalia.

    

I södra Kenya och i Tanzania finns en underart som kallas TOFSÖRAD ORYX. Namnet har den
fått från de svarta tofsar som pryder de fransade öronen. Oftast är färgerna i ansiktsmasken
något mindre skarpa och kroppen har en jämnare brun färg som ersätter de vita fälten.  

Den tofsörade oryxen har något mattare färger än den nordliga beisan.

Oryxen har en genomsnittlig livslängd på drygt 20 år. Liksom alla antiloper med iögonenfallan-
de horn har den varit utsatt för tjuvjakt. Beisan betraktas som livskraftig men ändå hotad. Bland
naturliga fiender är det de större rovdjuren som är de främsta hoten; lejon, leoparder, vildhundar
och hyenor.

Ett sätt att skydda sig mot fiender är att samarbeta med andra arter.