Månadens djur
2015 Juni
SABELANTILOP
SABELANTILOP tillhör de gräsätande hästantiloperna. Den är den näst största arten bland antiloperna.
Enbart kudun är större. Sabelantilopen har också de näst längsta hornen.
Sabelantilop
Sabelantilopens färg variera med ålder. Kalvarna är ljusbruna, den fullvuxna honan mahognyfärgad
med en dragning mot vinröd och de fullvuxna hanarna nästan svarta. Både hane och hona har
horn. Dessa kan bli upp till 2,5 meter långa, något kortare hos honan. Fullvuxna djur väger ungefär
ett kvarts ton.
Skillnaden i färg mellan djuren kan vara mycket stor.
Bland många hästlika drag är den stolta huvudhållningen det mest karaktäristiska. På halsen och en
bit ner över ryggen finns en upprättstående man. Pannan är hög och ganska smal. Vid ögonen finns
små hårtofsar. Halsen är kort och massiv. Ryggen lutar bakåt eftersom manken är högre än över
korsryggen.
Sabelantilopens man är rakt uppåtstående.
Sabelantilopen lever huvudsakligen på gräs- och busksavanner och är mest aktiv på dagen. Den
rör sig ständigt i jakt på nya betesplatser och bildar oftast flockar på ett tiotal djur, ledda av
en hane. Gamla hanar går ofta ensamma. När något lämpligt område hittats bildar den ett
revir som markeras genom att grenar bryts av runt området.
Gamla hanar söker sig till ensamheten.
Honorna kan också bilda klaner där de lever tillsammans i ett stort antal tillsammans med sina
ungar. Strider mellan rivaliserande honklaner är inte helt ovanligt. Men det är också vanligt att
honorna rör sig mellan klanerna och det är först när brunsttiden inträffar som hanarna tar över
initiativet och ser till att inga utbrytningar sker.
En klan med honor och ungar.
När sabelantilopen hotas flyr den vanligen en kortare sträcka för att sedan stanna och se om faran
är över. Flyende hjordar kan galoppera i timmar i hög fart, upp till 30 km/tim. En trängd sabel-
antilop kan, om ingen flyktväg finns, gå till attack med de kraftiga och vassa hornen med svepande
rörelser för att träffa sin fiende.
Galopperande sabelantiloper brakar genom skogen med hög hastighet.
Huvudföda för sabelantilopen är gräs, löv, örter och frukt. När den funnit en lämplig betesplats kan
den beta oavbrutet, timme efter timme.
En äldre hane har funnit ett lämpligt ställe att beta.
Parningen följer inte något särskilt mönster i tid utan kan variera över hela året. Liksom bland
alla antiloparter utkämpas hårda strider mellan hanarna för att imponera på honorna. I samband
med brunstperioden sparkar hanen med framfoten som ett led i uppvaktningen. Dominerande
hanar kan driva ihop honorna till en tät hjord och stoppa den som försöker lämna hjorden med
svängande horn. Dräktighetstiden är ca nio månader och enbart en unge föds per kull. I samband
med födseln drar sig honan tillbaka och kan vara borta i flera veckor innan den återvänder till
hjorden.
En ung sabelantilop som fortfarande bara har små stumpar till horn.
Sabelantilopen blir 15-20 år. Det är de stora rovdjuren som är de främsta fienderna, t ex lejon,
leopard, vildhund och hyena. Även krokodilen kan vara en potentiell dödsfiende i samband med
besök vid någon flod. De vackra hornen har också gjort människan till fiende genom tjuvjakten.
De kraftiga hornen kan vara opraktiska men också ett effektivt försvar.
I Östafrika finns sabelantilopen i begränsad omfattning. I Kenya är det enbart ett särskilt
område som etablerats som reservat för arten; Shimba Hills nära Mombasa. I Tanzania har arten
ett större utbredningsområde medan den mest omfattande spridningen finns i södra Afrika.
Som bytesdjur har sabelantilopen lärt sig att söka skydd när det behövs.
SVENSKT NAMN
|
ENGELSKT NAMN |
VETENSKAPLIGT NAMN |
Sabelantilop
|
Sable Antelope
|
Hippotragus niger
|