Bläddra i boken
På den här sidan kan du få en liten
inblick av innehållet boken. Texterna
är korta utdrag och representerar en del av vad som skrivs om
de olika arterna.
( Om du vill läsa mer om olika djur hittar du specialbeskrivningar i Månadens djur )
I likhet med noshörningarna tillhör sebran (Zebra) familjen
uddatåiga hovdjur. Precis som med människans fingeravtryck finns det
inte bland det enorma antal sebror som strövar omkring på savannerna två
exakt likadana djur.
Ränderna är sebrans skydd mot fiender.
Genom att djuren rör sig tillsammans suddas silhuetterna ut för
anfallande rovdjur, en effekt som förstärks av den heta och dallrande
luften på slätterna.
Sebrahingstar kan slåss vildsint om en dominerande ställning i
hjorden. Dessa sammandrabbningar kan vara mycket spektakulära
uppvisningar. Rivalerna använder både de främre och bakre benen för
kraftfulla sparkar och tänderna för att ge varandra
tjuvnyp.
Sebran behöver dricka dagligen. Luktsinne,
hörsel och syn är utmärkta och den kan springa mycket snabbt över korta
distanser. En skrämd sebra ger ifrån sig ett läte som ofta sätter hela
hjorden i rörelse.
Många anser att det är de ca 70 olika antiloparterna som gör Afrikas vilda djurliv till vad det är; ett av naturen regisserat
skådespel där miljontals gräs- och buskätare ständigt befinner sig några
språng från rovdjurens jakt efter föda. Den största antilopen är
elandantilopen eller älgantilopen (Eland).
Få kan föreställa
sig att ett sådant massivt djur har något att frukta från rovdjuren, men
också denna fridfulla bjässe kan fällas av ett lejon eller en
hyenaflock. Hornen är kraftiga och svagt
spiralvridna.
160 miljoner år innan människans förfäder gick upprätt längs
stränderna vid Lake Turkana i Kenya härskade nilkrokodilen (Nile
Crocodile) ensam på sjöns lerbankar. Detta amfibiska kräldjur har inte
ändrats mycket sedan det levde bland dinosaurierna och förhistoriens
skräckinjagande varelser.
Den som får uppleva
gnuernas kamp vid flodövergångarna upptäcker att den väntande krokodilen
trots sina välutrustade käftar inte kan
tugga.
Den ligger gärna i bakhåll och väntar på att bytesdjuret skall
ta sig över floden eller komma ner till vattenhålet för att dricka. Den
slår till med käftarna eller svansen och drar ned bytet i vattnet. För
att få loss köttbitar snurrar krokodilen runt sin egen axel. Den låter
sedan födan glida ner i strupen. Matsmältningen är långsam. Kroppar som
tagits fram ur krokodiler 15 timmar efter att bytet svalts har varit
nästan orörda.Krokodilen är en kallblodig reptil som reglerar sin
kroppsvärme kontinuerligt. Den rör sig mellan vatten och land flera
gånger under dagen beroende på lufttemperaturen. Den kan vara i
undervattensläge upp till en timme. Den kraftiga svansen driver kroppen
framåt i vattnet.
Ett annat av de ensamjagande kattdjuren är servalen (Serval).
Den är marklevande även om den också klättrar i träd. Pälsen är gulbrun
med kolsvarta fläckar och streck, benen är långa och öronen stora och
ovala. Huvudfödan är gnagare som den lokaliserar med sin skarpa hörsel,
även när de är under jord. Ofta ligger den i bakhåll och kastar sig över
sitt byte. När den rör sig över stora områden – från lågland till
bergsområden – jagar den ödlor, fisk, fåglar och små
antiloper.
Öronhunden
eller öronräven (Bat-eared Fox) har svart ansikte, gulbrun päls, svarta
ben, lång yvig svans och framför allt stora öron. Den lever i huvudsak
på insekter, skorpioner och maskar. Bytet lokaliseras med hjälp av
öronen, ett slags radarsystem som fungerar effektivt både för anfall och
till försvar. Den är mest aktiv på natten och tillbringar dagarna i
vila i sin jordhåla. När fara hotar på den öppna savannen försöker
öronhunden göra sig osynlig genom att trycka sig platt mot marken. Boet
har ofta många kammare och utgångar. Öronhunden lever i mindre grupper
eller som par under hela livet.
Afrikas babianer skiljer sig från andra
primater bl a genom att de går på fyra ben och också kan vara köttätare,
även om huvuddelen av föda är vegetabilisk. Babianen kan avverka nära
två mil under en dag för att finna föda som buskskott, rötter, blommor,
insekter och - när tillfälle ges - mindre däggdjur. Också en fågel på
marken eller på väg upp i luften kan babianen fånga med sina vassa
klor.
Den största av de olika gamarna är örongamen (Lappet-faced
Vulture) som lättast känns igen på sitt kala rosafärgade huvud.
Örongamen kan bli upp emot en meter i höjd. Det är vanligt att örongamen
är först när en gamflock ger sig på djurkropparna. Med den kraftiga
näbben banar den väg för andra sorters gamar och asätare att fortsätta
det kompletta renhållningsarbetet.
Pelikaner är stora och tunga fåglar med korta ben och stora
fötter samt lång hals och bred näbb. Den vita pelikanen (Great White
Pelican) är en av världens största flygande fåglar och kan ha en
vingbredd på 3 meter. En annan art vid de afrikanska sjöarna är den
rosaryggade pelikanen (Pink-backed Pelican) som är något mindre.
Pelikaner förekommer oftast flockvis och lever i stort sett uteslutande
på fisk.