Bläddra i boken

  • image description
image description

På den här sidan kan du få en liten inblick av innehållet boken. Texterna är korta utdrag och representerar en del av vad som skrivs om de olika arterna.

bilden föreställer en nilkrokodil

I likhet med noshörningarna tillhör sebran (Zebra) familjen uddatåiga hovdjur. Precis som med människans fingeravtryck finns det inte bland det enorma antal sebror som strövar omkring på savannerna två exakt likadana djur.
Ränderna är sebrans skydd mot fiender. Genom att djuren rör sig tillsammans suddas silhuetterna ut för anfallande rovdjur, en effekt som förstärks av den heta och dallrande luften på slätterna.



Sebrahingstar kan slåss vildsint om en dominerande ställning i hjorden. Dessa sammandrabbningar kan vara mycket spektakulära uppvisningar. Rivalerna använder både de främre och bakre benen för kraftfulla sparkar och tänderna för att ge varandra tjuvnyp. 
Sebran behöver dricka dagligen. Luktsinne, hörsel och syn är utmärkta och den kan springa mycket snabbt över korta distanser. En skrämd sebra ger ifrån sig ett läte som ofta sätter hela hjorden i rörelse. Den förekommer över hela Östafrika på grässlätter, savanner och i busklandskap.


bilden föreställer en nilkrokodil
bilden föreställer en nilkrokodil

Många anser att det är de ca 70 olika antiloparterna som gör Östafrikas vilda djurliv till vad det är; ett av naturen regisserat skådespel där miljontals gräs- och buskätare ständigt befinner sig några språng från rovdjurens jakt efter föda. Den största antilopen är elandantilopen eller älgantilopen (Eland).
Få kan föreställa sig att ett sådant massivt djur har något att frukta från rovdjuren, men också denna fridfulla bjässe kan fällas av ett lejon eller en hyenaflock. Hornen är kraftiga och svagt spiralvridna. 


160 miljoner år innan människans förfäder gick upprätt längs stränderna vid Lake Turkana i Kenya härskade nilkrokodilen (Nile Crocodile) ensam på sjöns lerbankar. Detta amfibiska kräldjur har inte ändrats mycket sedan det levde bland dinosaurierna och förhistoriens skräckinjagande varelser.
 Den som får uppleva gnuernas kamp vid flodövergångarna upptäcker att den väntande krokodilen trots sina välutrustade käftar inte kan tugga.



bilden föreställer en nilkrokodil
bilden föreställer en nilkrokodil

Den ligger gärna i bakhåll och väntar på att bytesdjuret skall ta sig över floden eller komma ner till vattenhålet för att dricka. Den slår till med käftarna eller svansen och drar ned bytet i vattnet. För att få loss köttbitar snurrar krokodilen runt sin egen axel. Den låter sedan födan glida ner i strupen. Matsmältningen är långsam. Kroppar som tagits fram ur krokodiler 15 timmar efter att bytet svalts har varit nästan orörda.Krokodilen är en kallblodig reptil som reglerar sin kroppsvärme kontinuerligt. Den rör sig mellan vatten och land flera gånger under dagen beroende på lufttemperaturen. Den kan vara i undervattensläge upp till en timme. Den kraftiga svansen driver kroppen framåt i vattnet.

 

Ett annat av de ensamjagande kattdjuren är servalen (Serval). Den är marklevande även om den också klättrar i träd. Pälsen är gulbrun med kolsvarta fläckar och streck, benen är långa och öronen stora och ovala. Huvudfödan är gnagare som den lokaliserar med sin skarpa hörsel, även när de är under jord. Ofta ligger den i bakhåll och kastar sig över sitt byte. När den rör sig över stora områden – från lågland till bergsområden – jagar den ödlor, fisk, fåglar och små antiloper.



bilden föreställer en nilkrokodil
bilden föreställer en nilkrokodil

Öronhunden eller öronräven (Bat-eared Fox) har svart ansikte, gulbrun päls, svarta ben, lång yvig svans och framför allt stora öron. Den lever i huvudsak på insekter, skorpioner och maskar. Bytet lokaliseras med hjälp av öronen, ett slags radarsystem som fungerar effektivt både för anfall och till försvar. Den är mest aktiv på natten och tillbringar dagarna i vila i sin jordhåla. När fara hotar på den öppna savannen försöker öronhunden göra sig osynlig genom att trycka sig platt mot marken. Boet har ofta många kammare och utgångar. Öronhunden lever i mindre grupper eller som par under hela livet.

 

Östafrikas två olika arter av babianer skiljer sig från andra primater bl a genom att de går på fyra ben och också kan vara köttätare, även om huvuddelen av föda är vegetabilisk. Babianen kan avverka nära två mil under en dag för att finna föda som buskskott, rötter, blommor, insekter och - när tillfälle ges - mindre däggdjur. Också en fågel på marken eller på väg upp i luften kan babianen fånga med sina vassa klor.

bilden föreställer en nilkrokodil
bilden föreställer en nilkrokodil

Den största av de olika gamarna är örongamen (Lappet-faced Vulture) som lättast känns igen på sitt kala rosafärgade huvud. Örongamen kan bli upp emot en meter i höjd. Det är vanligt att örongamen är först när en gamflock ger sig på djurkropparna. Med den kraftiga näbben banar den väg för andra sorters gamar och asätare att fortsätta det kompletta renhållningsarbetet. 

Pelikaner är stora och tunga fåglar med korta ben och stora fötter samt lång hals och bred näbb. Den vita pelikanen (Great White Pelican) är en av världens största flygande fåglar och kan ha en vingbredd på 3 meter. En annan art vid de afrikanska sjöarna är den rosaryggade pelikanen (Pink-backed Pelican) som är något mindre. Pelikaner förekommer oftast flockvis och lever i stort sett uteslutande på fisk.

bilden föreställer en nilkrokodil