Månadens djur
2013 Januari
IMPALA
IMPALA är en av de allra vanligaste antiloperna på de afrikanska savannerna. Namnet impala kom-
mer från zuluspråket. Genom den stora förekomsten på de öppna landskapen är den också ett av
de vanligare bytesdjuren för rovdjuren.
Impalahane
Enbart hanarna har horn, som är lyrformade. De är räfflade och kan bli över en meter långa. I likhet
med andra hornförsedda hovdjur använder impalan hornen både som skydd och att stoltsera med
inför honorna.
Impalahonor
Impalan är en medelstor antilop med en mankhöjd på ca en meter och en vikt på ungefär 50 kg.
Hanarna är tyngre än honorna. Pälsen är rödbrun med ljusare nyanser på sidorna. Halsen och hakan,
liksom buken är vitaktig. En svart rand omger svansen på båda sidor. En vit yta på bakdelen fungerar
som varningssignal för andra i hjorden när den hoppar upp i luften vid fara eller är på flykt.
Den rödbruna färgen är vanlig för många antiloparter men impalan har karaktäristiska inslag av
ljusa partier.
Öronen är spetsiga, ögonen stora och huvudet smalt. Framtänderna i underkäken har en kam-
liknande konstruktion och är väl anpassad för artens renhållning. Mycket ofta använder impalan dessa
för att hålla sig fri från fästingar och olika parasiter. Djuren i flocken hjälper också varandra med
putsandet av pälsen. Mycket tyder på att artens framgångsrika fortlevnad bl a beror på dess renlighet.
Impalan ägnar mycket tid åt att hålla pälsen ren från insekter. Impalan har en fenomenal förmåga att hoppa, upp till tre meter högt och tio meter långt. Under
flykt gör den dessutom tvära kast i språnget, en förmåga som i hög grad räddat dess fortlevnad.
Den inte så snabb som många andra antiloparter och vill därför gärna befinna sig i närheten av
buskage och träddungar för att snabbt kunna sätta sig i säkerhet om den hotas.
Impalans språng kan vara mycket mäktiga, även när den är ohotad, t ex under brunsttiden.
Impalan lever i flockar som kan variera från ett tiotal djur upp till hundratals. De senare är dock
ovanliga. I flockarna pågår ständigt strider om revir och rang mellan bockar med de lyrformade
hornen intvinnade i varandra. Studier har visat att en impalabock håller sitt revir i genomsnitt i 80
dagar innan en utmanare tar över. Unga hanar lever i ungkarlsgrupper medan de vuxna bryter sig
ut vid brunsttiden och lever ensamma. De skapar då ett eget territorium, där de tar kontroll över
honorna och para sig med så många som möjligt i ett eget harem.
En hane har tagit kontroll över en stor grupp honor.
Kampen mellan de hanar som vill ta över en grupp honor följer ett särskilt mönster. Hornen hålls
upp, öronen läggs bakåt och svansen lyfts innan de brakar samman och med nedböjda huvuden
försöker pressa varandra bakåt. Oftast genomförs konfrontationerna utan att någon skadas men kan
vara ljudliga och pågå länge.
Två hanar i en hård kamp om övertag och tillgång till honor.
Impalan är aktiv både på dagen och på natten. Födan består av löv, kort gräs och frukter.
Växtdelarna slits loss genom att tungan visar runt stjälken eller bladet och rivs av. Liksom alla andra
antiloper är impalan idisslare. Det långdragna tuggandet gör att det inte är ovanligt att den först
betar och därefter lägger sig på någon skuggig plats för att finfördela födan, som sedan passerar
de fyra magarna.
Impalan hämtar sin föda från både gräs och buskar och väljer noga de näringsrika delarna.
Impalan utnyttjar daggen på växterna och kan i torra områden klara sig länge utan vatten på de
akaciesavanner och i de mindre skogslandskap som den föredrar. Sårbarheten vid vattenhålen gör
att den närmar sig med stor försiktighet och den väljer att dricka. Det är just vid vattenhålen som
djuret är mest sårbart, hotade såväl från rovdjur i buskage runt omkring som krokodiler i floder
och sjöar.
Ett vattenhål innebär alltid en fara och impalan närmar sig försiktigt när den skall dricka.
Impalans parningstid infaller i april-maj. Honan är dräktig i ungefär ett halvår innan den föder en
unge. I likhet med de flesta av savannens bytesdjur vet ungen instinktivt att den måste resa sig på
benen så snart som möjligt. Med vingliga ben kan den påfallande snabbt stå upp och efter några
timmar följa sin mamma. Ganska snart lämnar ungen mamman för att vara tillsammans med andra
ungar och återvänder bara för att dia.
Mammans mjölk är viktig för ungen men den lever också ett eget liv vid sidan om.
Impalan är en livskraftig antilop och enbart någon av dess underarter kan anses hotad. Det är de
stora kattdjuren och hyenorna som är deras ständiga fiender men också krokodiler och pytonormar
kan utgöra livsfara. Också tjuvjakt förekommer då såväl kött som hud och horn är eftertraktade.
Impalans vackra horn är eftertraktade och kan besegla djurets öde i en snara eller genom ett
gevärsskott.
| SVENSKT NAMN |
ENGELSKT NAMN |
VETENSKAPLIGT NAMN |
| Impala |
Impala |
Aepyceros melampus |