safaribok.se

Månadens djur

VÄVARE

VÄVARE är en familj bland tättingarna. Över 100 olik arter finns utspridda över den afrikanska 
kontinenten söder om Sahara. Vävarna är nära besläktade med sparvar och finkar och har liksom dessa 
konformade näbbar, anpassade för att plocka frö. De lever ofta i talrika flockar.

Bland de s k äkta vävarna, som nästan alla är dominerande gula i fjäderdräkten, är BYVÄVAREN 
den mest utbredda. Den har en svart ansiktsmask och röda ögon. Vin-garna är grå med gula strimmor.    

På SPEKES VÄVARE slutar den svarta masken alldeles över näbben och övergår i brandgult 
under halsen. Ögonen är gula och benen ljusröda. HEUGLINVÄVARE är nästan identisk med Spekes vävare. 
Även honorna är mycket svåra att skilja åt.

BRUNSTRUPIG VÄVARE finns i östra och södra Afrika. Hanen har ett distinkt men ganska litet svart 
område runt näbben och på hakan. Större delen av kroppen är i övrigt klart gul men med en spräcklig 
gröngul teckning på ryggen.

På den MINDRE MASKVÄVAREN slutar det svarta fältet över ansiktet i mitten av hjässan. Den har 
gulvita ögon. I övrigt är den lik byvävaren. SYDLIG MASKVÄVARE har liknande svart ansiktsparti som 
den mindre maskvävaren, men har röda ögon. Den lever helst i par eller mindre flockar. GULRYGGIG 
VIDAFINK finns i tre underarter från Etiopien i norr till Zambia i söder. Det är bara hanen som har 
det klart lysande gula fältet över ryggen. Honan är diskret brunspräcklig. Den föredrar vattenrika 
miljöer där den livnär sig på både fröer och insekter. GLASÖGONVÄVAREN skiljer sig utseendemässigt 
mer från de andra äkta vävarna genom ett mindre svart fält, enbart under näbben och runt ögonen. 
Bortsett från de strimmiga svart-gula vingarna är den i övrigt helt gul. Ögonen är vitaktiga.

Några av vävararterna lever i vattenrika områden och träsklandskap. En av dessa är VICTORIAVÄVARE. 
Den har en kastanjefärgad mask i ansiktet men liknar i övrigt de äkta vävarna. BAGLAFECHTVÄVARE 
förekommer i flera olika underarter med skiftande teckningar. Huvudet är svart, helt eller delvis. 
Färgen i övrigt är de typiska för vävare med svarta eller olivgröna fält och gula inslag. 
Helt utan vävarnas typiska svarta ansiktsmask är SAFFARNSVÄVARE. Den har ett helt gult huvud, 
gula ögon och svart näbb. Den gula kroppen skiftar ibland till ljust olivgrönt.

PALMVÄVARE har en röd nyans på huvudet och ner mot halsen och bröstet. Ögonen är mörka, 
nästan svarta. Den lever mest vid kusterna i Kenya. ORANGE VÄVARE ingår liksom saffransvävaren 
i en grupp på en handfull arter som saknar mask. Honorna har svagare ljusgula färger än hanarna som 
är lite mörkare gyllengula.

Samma röda eller orange inslag på huvudet har KAPVÄVAREN, som enbart finns i södra Afrika. Den har 
en spetsig och konisk näbb avpassad för fångst av insekter.  Kapvävaren häckar i stora kolonier 
där de bygger sina njurformade bon med ingång underifrån.

En handfull arter bland vävarna har svart fjäderdräkt, helt eller delvis. En av dem är VIELLOTS 
SVARTVÄVARE som huvudsakligen är lokaliserad runt Victoriasjön. Hanen är helt svart med gula ögon 
medan honan har en gulgrön fjäderdräkt. Arten lever ofta i stora kolonier med ett högljutt tjattrande, 
dessutom i en ovanligt hög tonart jämfört med andra vävare. Några av vävarna har delats in i en 
grupp med kastanjefärgade bröstfjädrar. En av dem är GULRYGGIG VÄVARE som har stor spridning 
i östra Afrika. Den har en ovanligt komplex sång med omväxlande höga och låga toner.

KOLONIVÄVARE är en art som enbart finns i södra Afrika. Den ingår i familjen vävare även om den 
utseendemässigt snarare borde höra hemma bland finkar eller sparvar. Det enda som påminner om 
övriga vävare är den svarta ansiktsmasken. Namnet kommer från beteendet att bygga enorma bon, 
så stora att grenar kan brista av tyngden. I dessa kan finnas hundratals bon, ungefär som ett lägenhets-
hotell. Kolonivävaren lever huvudsakligen i torra områden, t ex Kalahariöknen.

Tre arter av vävarfåglarna kallas buffelvävare. En av dem är VITHUVAD BUFFELVÄVARE som har 
sin utbredning i östra Afrika. Som vuxen är den huvudsakligen vit och har en kontrasterande svart 
ansiktsmask samt mörk rygg och stjärt och mörka vingar. Unga fåglar är bruna. Gumpen och vissa 
av stjärtfjädrarna har röda inslag. De bildar ibland flockar med andra arter. RÖDHUVAD BUFFELVÄVARE 
är ganska stor och är helt svart med några vita fläckar på bröst och vingar. Näbben är klarröd. Hanarna 
kan bygga flera olika bon för att attrahera mer än en hona. Huvudföda är insekter och frön.

SCHARLAKANSVÄVAREN är en av de få vävararter som har rött huvud. Den är väl utbredd över 
hela Afrika. Bröstet och buken är vit och vingarna spräckligt bruna och olivfärgade. Den lever oftast i par.

BLODNÄBBSVÄVAREN är mest känd för sina enorma flockar och är världens mest talrika fågel i vilt 
tillstånd. Födosökande flockar kan orsaka stora skador på jordbruksområden, där de inte sällan jämförs 
med gräshoppsangrepp. Arten har fått sitt namn efter den tjocka, röda näbben.

VITBRYNAD SPARVVÄVARE hör till några enstaka sparvarter som avviker i utseende från de övriga. Den 
har en starkt tecknad fjäderdräkt med brunt, svart och vitt i klart avgränsade fält. Den trivs bäst 
på savannen och lever i smågrupper. SVARTVINGAD ELDVÄVARE hör till familjen vävare men har också 
ett släktskap till änkorna. Hanar och honor har helt olika utseende. De kraftiga färgerna hos hanen 
med klarrött huvud, röd hals och rygg saknas hos den grå- och brunspräckliga honan. Eldvävaren finns 
i stora delar av Östafrika ner mot Mocambique.

Även ROSTNACKAD VÄVARE tillhör de arter som ligger nära sparvarna i utseende. Den svarta fläcken 
i pannan övergår i ett kastanjefärgat huvud och en stor grå ring runt ögonen. Skillnaden mellan hanar 
och honor är nästan obefintlig. Den rostnackade vävaren lever i flock och hämtar gärna sin föda på 
marken. Utbredningen är koncentrerad till Östafrika.

 (På grund av det stora antalet arter redovisas inte tabellen av utrymmesskäl)